Cyanide & Happiness @ Explosm.net
Cyanide & Happiness @ Explosm.net
hihihihihihih
måndag 7 december 2009
onsdag 2 december 2009
Gråtillvaro
Och idag var det lågt.
Studierna går trögare än en seg råtta på morfin.
På fredag är det besök hos psychodokktorrR!
Då ska jag se om det är något mer fel i huvudet på mig för jag börjar misstänka en hel del ugglor i mossen.
När jag reflekterat och funderat och vänt och vridigt på det som råkar vara mitt liv och mina val och hur jag varit och allt sådant där jätteroligt att tänka på, så ser jag samma mönster och nu misstänker jag manodepressivitet som orsak till mycket trist.
Räcker det då med jämn sömnrytm, näringsrik och varierad kost och träning?
Det är i alla fall värt ett försök och om inte annat så är jag fortfarande på att bli lika fit som Sara Connor.
(jag blir fortfarande förälskad när jag ser Linda Hamilton i Terminator 2)
I skolan har jag bitchslappat till mig lite dicsiplin och börjat med restuppgifter.
Nej inte än nu bloggar jag och ska göra det ett tag. Koncentrationen kommer ändå drifta iväg till att tänka på mig själv om jag inte får ur mig det.
Jess, jag är en jag jag jag människa.
Förr låg fokus på du eller han eller hon eller de andra och hur jag ska vara för att hänga med eller vad man nu kallar umgängeskretsande.
Det låter väldigt desperat när jag skriver det såhär men det är faktiskt så när en person ska umgås med andra eller ingå i en tvåsamhet.
Man anpassar sig till varandra eller till de andra för att ingå i gruppen.
Nu har jag mer och mer märkt hur det är ibland tvärtom och hur jag ibland bara vill väsa och upplösas i skuggor än att umgås med människor.
Jag tycker om att vara ifred och jag gillar att hänga med bara mig.
Jag är en rätt schyst person att hänga med och mina öron tycker om när det är tyst.
Mina öron trivs inte där jag bor tyvärr och numera så är ljudnivån hög till tio på kvällen. Mina barn känner antagligen av att jag drar mig undan och det skapar oro i deras små bröstkorgar.
Just nu är jag en väldigt tråkig och dålig förälder och min man får ta väldigt mycket hemma. Igår hade han städat och han och dotter hade pyntat juldekorationer.
Något som jag gjort varje år är att välja färgtema så inte hemmet ser ut som ett jäkla tomtelandsfjasko, det ser inte ut som ett sådant men det kan bli och jag skiter i det.
Fixar han det så att barnen är glada och nöjda och jag slipper så blir det fint.
Nästa år ska jag fan inte vara deprimerad.
Nästa år ska min hjärna samarbete med resten av kroppen.
Studierna går trögare än en seg råtta på morfin.
På fredag är det besök hos psychodokktorrR!
Då ska jag se om det är något mer fel i huvudet på mig för jag börjar misstänka en hel del ugglor i mossen.
När jag reflekterat och funderat och vänt och vridigt på det som råkar vara mitt liv och mina val och hur jag varit och allt sådant där jätteroligt att tänka på, så ser jag samma mönster och nu misstänker jag manodepressivitet som orsak till mycket trist.
Räcker det då med jämn sömnrytm, näringsrik och varierad kost och träning?
Det är i alla fall värt ett försök och om inte annat så är jag fortfarande på att bli lika fit som Sara Connor.
(jag blir fortfarande förälskad när jag ser Linda Hamilton i Terminator 2)
I skolan har jag bitchslappat till mig lite dicsiplin och börjat med restuppgifter.
Nej inte än nu bloggar jag och ska göra det ett tag. Koncentrationen kommer ändå drifta iväg till att tänka på mig själv om jag inte får ur mig det.
Jess, jag är en jag jag jag människa.
Förr låg fokus på du eller han eller hon eller de andra och hur jag ska vara för att hänga med eller vad man nu kallar umgängeskretsande.
Det låter väldigt desperat när jag skriver det såhär men det är faktiskt så när en person ska umgås med andra eller ingå i en tvåsamhet.
Man anpassar sig till varandra eller till de andra för att ingå i gruppen.
Nu har jag mer och mer märkt hur det är ibland tvärtom och hur jag ibland bara vill väsa och upplösas i skuggor än att umgås med människor.
Jag tycker om att vara ifred och jag gillar att hänga med bara mig.
Jag är en rätt schyst person att hänga med och mina öron tycker om när det är tyst.
Mina öron trivs inte där jag bor tyvärr och numera så är ljudnivån hög till tio på kvällen. Mina barn känner antagligen av att jag drar mig undan och det skapar oro i deras små bröstkorgar.
Just nu är jag en väldigt tråkig och dålig förälder och min man får ta väldigt mycket hemma. Igår hade han städat och han och dotter hade pyntat juldekorationer.
Något som jag gjort varje år är att välja färgtema så inte hemmet ser ut som ett jäkla tomtelandsfjasko, det ser inte ut som ett sådant men det kan bli och jag skiter i det.
Fixar han det så att barnen är glada och nöjda och jag slipper så blir det fint.
Nästa år ska jag fan inte vara deprimerad.
Nästa år ska min hjärna samarbete med resten av kroppen.
tisdag 1 december 2009
storm i ett vattenglas
På senare år har jag märkt att jag blivit väldigt deterministisk i mitt s'tt att se på livet.
Från att ha kännt mig väldigt låst och då kännt att NEJ alla har ett eget val och kan välja som de vill hur de vill leva sina liv.
Antagligen just för att poängtera att mitt liv inte var låst att jag kunde ändra på det.
Samtidigt har jag varit så otroligt feg med att leva som jag vill och göra precis efter vad mina innersta önskningar säger tills nu.
Blir en människa klokare med åren eller är det all fisk jag stoppar i mig?
Idag när jag blickar frammåt på vägen som råkar vara just mitt liv så är jag inte rädd.
Orolig kanske och lite försiktig men inte rädd.
Det är så härligt att äntligen fått upptäcka att livet är fullt med överaskningar.
Att just mitt liv aldrig kommer att sluta förvåna mig.
Så länge jag vågar satsa.
Det är spännande och omtumlande.
Idag hände en incident som fick mig att stå som en darrig, knäsvag skolflicka med hjärtat bultande i bröstkorgen.
Ett möte med en person som var ytterst oskyldigt men lämnade endå sådana starka spår.
Jag vet inte om det ens är okej att få bli sådan med min bakgrundshistoria och ålder.
Det var fantastiskt!
Nej, govänner. Jag har just blivit känslonarkoman.
Efter snart trettio år får jag äntligen leva med mina känslor istället för att trycka undan dessa.
Och jag vill inte tillbaka till den perosn jag varit, inte efter att få uppleva och leva.
Från att ha kännt mig väldigt låst och då kännt att NEJ alla har ett eget val och kan välja som de vill hur de vill leva sina liv.
Antagligen just för att poängtera att mitt liv inte var låst att jag kunde ändra på det.
Samtidigt har jag varit så otroligt feg med att leva som jag vill och göra precis efter vad mina innersta önskningar säger tills nu.
Blir en människa klokare med åren eller är det all fisk jag stoppar i mig?
Idag när jag blickar frammåt på vägen som råkar vara just mitt liv så är jag inte rädd.
Orolig kanske och lite försiktig men inte rädd.
Det är så härligt att äntligen fått upptäcka att livet är fullt med överaskningar.
Att just mitt liv aldrig kommer att sluta förvåna mig.
Så länge jag vågar satsa.
Det är spännande och omtumlande.
Idag hände en incident som fick mig att stå som en darrig, knäsvag skolflicka med hjärtat bultande i bröstkorgen.
Ett möte med en person som var ytterst oskyldigt men lämnade endå sådana starka spår.
Jag vet inte om det ens är okej att få bli sådan med min bakgrundshistoria och ålder.
Det var fantastiskt!
Nej, govänner. Jag har just blivit känslonarkoman.
Efter snart trettio år får jag äntligen leva med mina känslor istället för att trycka undan dessa.
Och jag vill inte tillbaka till den perosn jag varit, inte efter att få uppleva och leva.
söndag 29 november 2009
första söndagen i Advent
Med nätboken i knät,dotter bredvid i soffan, sonen lekandes i vardagsrummet börjar vi dagen med att titta på Tsatsiki, morsan och polisen.
Idag har vi pratat om elaka människor och om snälla människor och vad som händer med dessa i domstolar. Vi har pratat om att ibland ljuger människor för att få som de vill och skillnaden på att ljuga och luras.
Vi har även pratat om döden och om människor som dödat andra.
Att när man är död så lever man inte något mer.
Min dotter säger att man då blir en ängel som Pippis mamma.
Jag tycker det är fint att tänka så.
Tänk vad mycket man kan hinna med mellan 07-08.30
Vi har däremot inte hunnit med:
Städning
Baka saffransbullar
Bytt gardiner
Ringa vänner för Adventsfika (vilket rabiata jag gjort varenda år under 5 år i alla fall)
Tagit fram adventsljustakar och gjort midvintertrevligt.
I år är vi glada om vi orkar ta oss till nyår.
Uppryckning!
Idag har vi pratat om elaka människor och om snälla människor och vad som händer med dessa i domstolar. Vi har pratat om att ibland ljuger människor för att få som de vill och skillnaden på att ljuga och luras.
Vi har även pratat om döden och om människor som dödat andra.
Att när man är död så lever man inte något mer.
Min dotter säger att man då blir en ängel som Pippis mamma.
Jag tycker det är fint att tänka så.
Tänk vad mycket man kan hinna med mellan 07-08.30
Vi har däremot inte hunnit med:
Städning
Baka saffransbullar
Bytt gardiner
Ringa vänner för Adventsfika (vilket rabiata jag gjort varenda år under 5 år i alla fall)
Tagit fram adventsljustakar och gjort midvintertrevligt.
I år är vi glada om vi orkar ta oss till nyår.
Uppryckning!
lördag 28 november 2009
engagemang, motivation, vilja, dicsiplin
Det är ord som jag känner hör ihop.
Motivationen är grunden för dicsiplinen, viljan för engagemanget.
Men fungerar det ena utan det andra?
Jag erkänner att min motivation är botten nu och viljan är väl lika borta med vinden som scarlett var.
Och nej, dicsiplinen finns inte här.
Det blir svårt för engagemanget att leka ensam.
Jag har däremot en plan.
En väldigt bra plan och ni ska veta att jag är fantastisk på att lägga upp planer. Något som jag däremot bör bli mycket bättre på, helt enkelt något som jag bör börja göra är att fullfölja planerna.
I alla fall börja med att utföra dem.
Nästa vecka är det dejt med psychodoktor igen för att se om jag kommit igång med de planer som jag så duktigt radat upp på papper.
Jag har ett fantastiskt morgonkörschema som jag myntat ihop åt mig själv vilket går ut på att jag ska vakna vid 04.00 och sammanfatta sådant jag läst kvällen innan, eller ut och promenera raskt i en halvtimme timme, duscha , fixa frukost, packa och sen väcka kids.
Har jag gjort så?
Nej.
Just nu gör jag ingenting alls.
Jag läser inte ens stolthet fördom och zombier som verkligen får mig på gott humör.
Däremot läser jag fantastiska sagor för dotter på kvällarna.
De är helt påhittade och vi ligger i sängen i mörkret och ser allting jag berättar utspela sig.
Det är fantastiskt vilken fantasi min treåring har. Hon lever sig in i situationerna och gör så roliga miner i sin inlevelse.
Favoritsagor är där hon är huvudperson och är ute på äventyr för att sedan komma hem till sin mamma (jag) och pappa (nummer två) som inte riktigt tror på vad hon upplevt.
Då fnissar hon extramycket.
...
Det är skönt att engagemanget för någonting i alla fall finns kvar.
Motivationen är grunden för dicsiplinen, viljan för engagemanget.
Men fungerar det ena utan det andra?
Jag erkänner att min motivation är botten nu och viljan är väl lika borta med vinden som scarlett var.
Och nej, dicsiplinen finns inte här.
Det blir svårt för engagemanget att leka ensam.
Jag har däremot en plan.
En väldigt bra plan och ni ska veta att jag är fantastisk på att lägga upp planer. Något som jag däremot bör bli mycket bättre på, helt enkelt något som jag bör börja göra är att fullfölja planerna.
I alla fall börja med att utföra dem.
Nästa vecka är det dejt med psychodoktor igen för att se om jag kommit igång med de planer som jag så duktigt radat upp på papper.
Jag har ett fantastiskt morgonkörschema som jag myntat ihop åt mig själv vilket går ut på att jag ska vakna vid 04.00 och sammanfatta sådant jag läst kvällen innan, eller ut och promenera raskt i en halvtimme timme, duscha , fixa frukost, packa och sen väcka kids.
Har jag gjort så?
Nej.
Just nu gör jag ingenting alls.
Jag läser inte ens stolthet fördom och zombier som verkligen får mig på gott humör.
Däremot läser jag fantastiska sagor för dotter på kvällarna.
De är helt påhittade och vi ligger i sängen i mörkret och ser allting jag berättar utspela sig.
Det är fantastiskt vilken fantasi min treåring har. Hon lever sig in i situationerna och gör så roliga miner i sin inlevelse.
Favoritsagor är där hon är huvudperson och är ute på äventyr för att sedan komma hem till sin mamma (jag) och pappa (nummer två) som inte riktigt tror på vad hon upplevt.
Då fnissar hon extramycket.
...
Det är skönt att engagemanget för någonting i alla fall finns kvar.
Vägen hem
Vägen upp från busshållsplatsen är speciell.
Den är precis lagom lång för att man ska hinna sjunka in i grubblerier.
Ibland går jag saktar och släpar fötterna efter mig.
Ibland springer jag hela vägen, ja till och med uppför backen.
Den är till och med enklare att springa uppför än att gå. Pinan blir liksom kortare.
Ibland tar jag en omväg genom skogen, det är skönt.
Men det är i den där backen som jag oftast blir lite överväldigad av universum.
Särkilt nattetid.
Varje gång jag tar mig upp för backen efter mörkret så känns det som om kepsen åker av, bekymmersrynkorna i pannan slätas ut och spänningar man inte riktigt visste fanns släpper.
Jag kan inte riktigt säga att vi har lika stjärnklart som det är ute på becksvarta landet men nog så stjärnklart ändå och ibland lyser månen genom träden på ett särkilt sagoaktigt vis.
Det är speciellt.
Men igår kände jag inget sådant.
Inte alls.
Igår hade två gatlyktor blivit lagade och lyste pissgult över vägen.
(suck)
Den är precis lagom lång för att man ska hinna sjunka in i grubblerier.
Ibland går jag saktar och släpar fötterna efter mig.
Ibland springer jag hela vägen, ja till och med uppför backen.
Den är till och med enklare att springa uppför än att gå. Pinan blir liksom kortare.
Ibland tar jag en omväg genom skogen, det är skönt.
Men det är i den där backen som jag oftast blir lite överväldigad av universum.
Särkilt nattetid.
Varje gång jag tar mig upp för backen efter mörkret så känns det som om kepsen åker av, bekymmersrynkorna i pannan slätas ut och spänningar man inte riktigt visste fanns släpper.
Jag kan inte riktigt säga att vi har lika stjärnklart som det är ute på becksvarta landet men nog så stjärnklart ändå och ibland lyser månen genom träden på ett särkilt sagoaktigt vis.
Det är speciellt.
Men igår kände jag inget sådant.
Inte alls.
Igår hade två gatlyktor blivit lagade och lyste pissgult över vägen.
(suck)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)