första söndagen i Advent

Med nätboken i knät,dotter bredvid i soffan, sonen lekandes i vardagsrummet börjar vi dagen med att titta på Tsatsiki, morsan och polisen.
Idag har vi pratat om elaka människor och om snälla människor och vad som händer med dessa i domstolar. Vi har pratat om att ibland ljuger människor för att få som de vill och skillnaden på att ljuga och luras.
Vi har även pratat om döden och om människor som dödat andra.
Att när man är död så lever man inte något mer.
Min dotter säger att man då blir en ängel som Pippis mamma.
Jag tycker det är fint att tänka så.
Tänk vad mycket man kan hinna med mellan 07-08.30

Vi har däremot inte hunnit med:
Städning
Baka saffransbullar
Bytt gardiner
Ringa vänner för Adventsfika (vilket rabiata jag gjort varenda år under 5 år i alla fall)
Tagit fram adventsljustakar och gjort midvintertrevligt.

I år är vi glada om vi orkar ta oss till nyår.

Uppryckning!

engagemang, motivation, vilja, dicsiplin

Det är ord som jag känner hör ihop.
Motivationen är grunden för dicsiplinen, viljan för engagemanget.
Men fungerar det ena utan det andra?
Jag erkänner att min motivation är botten nu och viljan är väl lika borta med vinden som scarlett var.
Och nej, dicsiplinen finns inte här.

Det blir svårt för engagemanget att leka ensam.

Jag har däremot en plan.
En väldigt bra plan och ni ska veta att jag är fantastisk på att lägga upp planer. Något som jag däremot bör bli mycket bättre på, helt enkelt något som jag bör börja göra är att fullfölja planerna.
I alla fall börja med att utföra dem.

Nästa vecka är det dejt med psychodoktor igen för att se om jag kommit igång med de planer som jag så duktigt radat upp på papper.

Jag har ett fantastiskt morgonkörschema som jag myntat ihop åt mig själv vilket går ut på att jag ska vakna vid 04.00 och sammanfatta sådant jag läst kvällen innan, eller ut och promenera raskt i en halvtimme timme, duscha , fixa frukost, packa och sen väcka kids.

Har jag gjort så?

Nej.

Just nu gör jag ingenting alls.
Jag läser inte ens stolthet fördom och zombier som verkligen får mig på gott humör.


Däremot läser jag fantastiska sagor för dotter på kvällarna.
De är helt påhittade och vi ligger i sängen i mörkret och ser allting jag berättar utspela sig.

Det är fantastiskt vilken fantasi min treåring har. Hon lever sig in i situationerna och gör så roliga miner i sin inlevelse.

Favoritsagor är där hon är huvudperson och är ute på äventyr för att sedan komma hem till sin mamma (jag) och pappa (nummer två) som inte riktigt tror på vad hon upplevt.

Då fnissar hon extramycket.


...

Det är skönt att engagemanget för någonting i alla fall finns kvar.

Vägen hem

Vägen upp från busshållsplatsen är speciell.
Den är precis lagom lång för att man ska hinna sjunka in i grubblerier.
Ibland går jag saktar och släpar fötterna efter mig.
Ibland springer jag hela vägen, ja till och med uppför backen.
Den är till och med enklare att springa uppför än att gå. Pinan blir liksom kortare.
Ibland tar jag en omväg genom skogen, det är skönt.
Men det är i den där backen som jag oftast blir lite överväldigad av universum.
Särkilt nattetid.
Varje gång jag tar mig upp för backen efter mörkret så känns det som om kepsen åker av, bekymmersrynkorna i pannan slätas ut och spänningar man inte riktigt visste fanns släpper.
Jag kan inte riktigt säga att vi har lika stjärnklart som det är ute på becksvarta landet men nog så stjärnklart ändå och ibland lyser månen genom träden på ett särkilt sagoaktigt vis.
Det är speciellt.

Men igår kände jag inget sådant.
Inte alls.

Igår hade två gatlyktor blivit lagade och lyste pissgult över vägen.

(suck)

Prioriteringar

Nu sitter jag i korridoren innan seminariet börjar.
Jag är inte påläst, jag är oförberedd och jag känner inte ens dåligt samvete över det.
Min inställning är just nu atthålla mig flytande och dåmåste jag prestera dåligt under den här delkursen.
Så småningom kommer jag att klara mig bättre men kommer jag någonsin att få det där bra betyget?

Det är inte roligt att prestera halvdant, det är därför som jag struntat i saker i min ungdom för att kraven jag har på inlämningsuppgifter ska vara topp.
Annars får det va.
Det är en dum inställning.

Det är faktiskt så att man måste spara på krutet ibland och visa framfötterna vid utvalda tilfällen.
I alla fal jag kan inte vara på topp jämt och visst är jag hellre på topp hemma än här i skolan.
Prioriteringar helt enkelt.

Motigt

Det var då inte lätt att få till en bra studieteknik.
Antingen försvinner jag in i en pluggmalström och hänger inte alls med hemma eller socialt med andra människor.
Eller så tvärtom, jag får saker i hemmet gjorde, planerar upp middagar och får ordning på barnens rutiner.
Jag har faktiskt inte en susning på hur jag ska intergrera dessa två världar.

Om man tänker dessa som två plan, två ark eller två kartor eller något så har jag liksom tänkt att de bara är att passa dessa kartor på varandra, lägga över ett nytt ark och belysa med starklampa bakom och liksom rita ihop dessa på det nya arket.

Visst låter det lätt?

Hur svårt kan det egentligen vara?

(suck)

Bolibompamornar

Vi hjälpte Långben att skaffa en nyyy slips!
Musse Piggs röst ljuder genom vardagsrummet, barnen sitter i soffan med fingrarna i munnen och stirrar. Näsorna rinner.
Nu har jag torkat deras näsor minst tjugo gånger den senaste timmen, jag ligger utslagen på madrass nedaför deras små fötter och låtsas titta men egentligen försöker jag hitta något slags dagdrömmarläge där jag ser vaken ut men om man noterar ordentligt så märker den uppmärksamme att jag helt enkelt tar mig en powernap.
Jag är trött.
Jag är sur.
Jag är kort och tvär.
Jag är i stort behov av en dusch och jag längtar bort.
Jag tror inte heller att KlaraBella tycker om stinkande skor.
Musse Pigg klär upp Långben och lär honom stegen inför deras partydans. Sonen pekar ivrigt med blöta fingrar och det skvätter saliv ner på mig.
Det här är mitt liv.
Mitt underbara fantastiska och extraordinära liv.

Jag lägger kudden över huvudet och lyckas nästan stänga ut Musse Piggs gälla röst.
En plötsligt tryck över ryggen bekräftar att lilla dotter glidit ner från soffan och ner på min rygg. Hon smyger smidigt in under min arm och rullar ihop sig som den lilla boll hon är mot min bröstkorg och själv drar jag in hennes doft genom näsan i en suck. Snart kommer sonen också och vi måste buffla runt oss för att få plats.
Det är dessa stunder, när mitt humör och min sinnesstämning påvärkar min barn utan att de tar skada som jag inser vilka fantastiska vändningar livet kan ha.
Just känslan att vara i samklang och att jag är en del av den.
Mina barn är det bästa jag åstadkommit, mina två esse.
De två punkter i mitt liv som får mig att knyta ihop mitt liv till en följsam röd tråd.
De som tvingar mig att fokusera, att strukturera och sätta mål och vara målmedveten.
Samtidigt, när vi ligger på madrassen och halvtittar på Musse Pigg och gälla röst flyter över oss, som jag känner hur avgrunden inom mig bara blir vidare och djupare.
Det gör ont att vara så sammansatt som jag måste vara och jag gör det himla dåligt.
En veckas tid av planer som går i stöpet och en enda dag som fungerar.
Det är snarare mina barn som har överseende med mig än tvärtom.
Som att krypa ner bredvid mig för att vara nära än att ha en mamma som hittar på och leker med sina barn eller stänger av Tvn för att istället läsa sagor.
Sedan en rad olika händelser så har jag sakta men säkert blivit en tärd och tungsint människa.
Uttrycket det som inte dödar, det härdar har gett mig en helt ny betydelse.
Det här med att en person ofta blir mer tråkig ju äldre den blir har också fått en ny mening, jag är mer bitter nu än vad jag någonsin varit tidigare samtidigt som jag innan var mycket mer förvirrad och rädd för mina egna känslor.
Föräldraskapet har ruskat om hela min föreställningsvärld, den har gett mig en stadig stomme att bygga vidare mitt liv på.
Det som efter reflektioner över mitt liv slår mig är att jag måste komma fram till det här gång på gång.
Det är det här som gör mig så melodramatisk och sorgsen.
Att jag ofta känner mig inte vilja och speciellt i de stunder då det flyter på som bäst, när vi ligger på en madrass och vi är nära, när Bolibompamornar är en ursäkt för att få vara nära och samla krafter och trygghet.
Hur kan jag då önska mig bort när jag faktiskt har chansen att skapa både mig och min familj en trygg och lycklig tillvaro?

Vänding

I början är det alltid svårt att nischa sig.
Ja, jag kanske stavade fel där och det är något jag återkommande kommer att bjuda på.

Jag har försökt göra den här bloggen så anonym som möjligt, det är en utmaning i sig att skriva utan att ge ut så mycket signaler om vem man är, vilket kön och vart man bor.

Jag är usel på det och jag känner mig hämmad i mitt beskrivande av känslor, händelser och tankar.

Så nu struntar jag i det och bara skriver helt enkelt.

lördag

Jag sitter i köket och försöker få något vettigt gjort.
Dotter skriker för hon vill att jag ska natta och vägrar gå med på att någon annan förälder gör det.
Idag fyllde min äkta hälft år.
Jag städade ovanvåningen, den andra städade undervåningen. Jag gick och handlade, jag lagade middag för åtta personer, bakade tårta och senare sövde jag båda kidsen.

Nu är jag slut och har varit det sen klockan 17.

Däremot har jag lyckats att studera. Det är jag mest nöjd över.
Så nu ska jag tillägna resten av tiden till dagdrömmerier.

visst gör det ont när knoppar brister

Jag har utmärkt mig från mängden.
Jag har tagit kontakt med sexiga handledaren och diskuterat seminariernas upplägg.
Och jag är så sjukt pirrig nu.

Att man kan få känna sig såhär efter så många år.
Det är fantastiskt.

Jag är spattigare än ett dampbarn på E.

Jag måste prata med människan, jag vill framstå som intelligent.
Vad jag hoppas att människan tänker på mig som intelligent, gärna snygg också.

Det vore fantastiskt om handledaren låg vaken på natten och tänkte på mig.
Jag hoppas att jag inte luktade illa, att håret såg bra ut och att jag inte var påflugen.

Det vore nått om jag blev anmäld för att vara för närgången mot handledare.

huahahahhaa!

Nu ska jag sitta och fantisera.

fredag den trettonde

Och idag är det laddade datumet här

fredag den trettonde

ikväll blir det popcorn och B-skräckisar, förutsatt att barnen sover och nummer två vill se skräckfilm med mig.
Annars får jag titta själv.

Nummer två gillar inte skräckisar.

jämställdhet

Det är ämnet som dyker upp just nu i den delkurs vi läser.
Demokrati och jämställdhet.
I boken Allt du behöver veta innan du börjar arbeta med jämställdhet i skolan står det i reflektionen i slutet på kapitlet om makt att om rättvisa, makt och möjligheter hänger ihop så måste situationer omkring i landet förändras i ett jämställdhets syfte män och kvinnor emellan.
På grund av den maktposition som många män (fler än kvinnor) har i olika områden har så kommer eventuellt resultatet bli att dessa får avsäga sig maktpositioner för attge kvinnor plats.
Är detta rättvisa kan man fråga sig?
Jag tänker ofta på familjen, särkilt småbarnsfamiljen i och med att jag har två små barn själv.
I småbarnsfamiljen brukar antingen båda föräldrarna heltidsarbeta för att få ihop vardagen eller så är det mannen som drar in alla de grundläggande ekonomiska resurserna och kvinnan vara hemma.
Vilket är mer rättvist?
Att båda föräldrarna praktiskt taget inte får träffa sina barn i den ålder de utvecklas som mest eller att fadern missar småbarnsåren?

Jag känner att det är fokus på fel frågor. Jämställdhetsfrågan är jätteviktig men jag känner att själva samhällsfrågan, vilken grund den vilar på och vad som är fokus där är aningen vridet.

Vi lever i en skatte och vinst maskin, vad är det viktigaste i livet?
I reklamer på TV, tidiningar och på nätet så är det sex och det är pengar som förespråkas.
Att spela med pengar, att göra karriär med att sälja sig själv på något vis. Det är det som är stort.

Det är ledsamt och läskigt hur verkligheten ser ut.

Både jag och min äkta hälft saknar att umgås med varandra, hela familjen men vi är oftast så trötta så det blir bolibompa mornar för barnen, ena förälders sover på soffan och andra får sovmorgon.

Är det rättvist?

ångestfylld panik

Seminariet idag gick bra.
Däremot känner jag att jag inte riktigt har koll på allting.

Det går verkligen emot nu fastän jag vill få det här gjort med bästa resultat.
Jag kanske inte är ett läshuvud helt enkelt.
Behöver det finnas andra förklaringar?

Jag är trött på så mycket och hjärnan känns slapp och jag känner mig yr.

Helst av allt så skulle jag vilja gå och lägga mig, gråta och sova.
Det hade varit skönt om jag kunnat gråta.

Det hade varit skönt om jag kunnat få sova.

Om jag bryter benet så kanske jag kan hamna på sjukan någon vecka.
Det vore skönt att få vara ifred..

påväg ner.

Jag kan inte hjälpa med men den här bloggen genomsyras av nedstämd och tråkig energi.
Tyvärr så ser min verklighet ut på det härviset.
Jag är ofta nedstämd.
Kanske deppig.
Jag är ofta rätt sur och ofta känner jag att jag måste hålla ilska i shack.

Den situation som får mig att känna på det här viset är att jag känner mig låst.
Låst i allt jag gör.
Det finns inget sätt för mig att lyckas genomföra studier på ett tillfredställande vis. Jag får dåliga betyg trots att jag lägger ner all min tid på att försöka hinna förbereda och få det gjort i tid. Endå blir uppgifter sena och efter att jag fått tillbaka dessa så måste jag komplettera arbetena.

Just nu tvivlar jag på mig själv väldigt mycket.
Är det något fel, jag kanske inte är något läshuvud, jag kanske psykiskt sjuk eller helt enkelt korkad.

Det här i kombination med att mina barn saknar mig. Min sambo och jag kommer aldrig överens. Allting jag säger säger min sambo emot och allting min sambo säger blir jag vansinnig över. Hur kan en människa tycka så!?

Nu är det flera veckor som jag känner att nej, jag vill inte mer.
Det räcker såhär.
Jag vill varken läsa, umgås med familj eller vänner, inte göra någonting.

Jag vill vara ifred och inte göra något alls.
Gärna sova.

Helst bara sova.

Biblioteket

Det stannade vid ett två timmars långt upprop idag under seminariet.
Vilket var väldigt överaskande och trevligt.

Det slog mig nu som tidigare när vi fick träffa handledaren första gången hur otroligt karismatisk denne är. För att inte tala om sexig, sådär sexig att jag helt enkelt har försonats med tanken av att ha vilda fantasier om denne varje kväll.


Och så blir man ju extra uppmärksam på vad som sägs och hur de rör sig och talar.
Jag tror jag har en crush helt enkelt.

Men nu sitter jag i biblioteket och läser kurslitteratur som är jätteintressant.
Om några dagar är det examination igen med mitt lärar-fantasioffer.

execution

Idag är det genomförande av seminarium.
Jag är ringa påläst, väldigt oförberedd och skitsur.

Sista dagen i veckan

Jag undrar vad som är fel med mig.
Varför är jag jämt så arg och tvär jämt.
Jag vill att sambon kommer hem snart så att jag kan sticka.
Jag behöver studera och behöver få tid till att göra det.
Det vore inte så fel att få ta en dusch och raka sig också.
Duuu tiingest!
Ropar musse och hans gäng på TV och tingesten dyker upp med alla muskelredskap.
Jag har försökt att koncentrera mig och sammanfatta nu på morgonen medan det visas bolibompa på barnkanalen men tyvärr så får jag inte ihop något vettigt.
Hur hittar jag en studieteknik där ag kan sitta med i vardagen och få studier gjorda?
Det måste finnas bra tips och knep för det där ute.
Jag skulle bli glad över att lära mig lite trix.

När hälften kommer hem så ska det tydligen komma besök också.
Tyvärr tänker jag vara så tvär och helt enkelt sticka härifrån då och få studier gjorda inför nästa vecka.
Jag har lite svårt att förstå varfö det bokades grillning och besök här när sambon vet hur mycket studier jag har att mala igenom.
Våran kommunikation kanske inte ärden bästa, vad vet jag.

Alldeles bort i svängen för sent

Min andra hälft (ja vi är juridiskt sett en person) har målat köksluckorna svarta med griffeltavelfärg och idag köptes det hem nya dörrknoppar utan att jag var med.
Det köptes också badrumsdraperier och allt som togs med hem var skitfult.

Somliga sägeratt smaken är som baken men det här var illa.
Nu hänger det blå duschdraperier med vattendroppe tryck på övervåningen och fula dörrknoppar i köket trots att jag sagt att vi borde lämna tillbaka dem för att gå tillsammans och titta.
Jag går gärna med och tittar på saker tillvårat hem.

Vi har ett relativt ungt boende i vårat nästan nyligen köpta radhus och jag vill vara med och skapa en harmonisk atmosfär.

Och en sak är säker och det är att det är jag som har det bästa form, färg och funktionsinnet av oss båda.

Att gnälla är inte min grej men sådana här små ytterligheter är irriterande i längden.

Det vore ganska roligt om jag och min hälft någonsin var överens.
Om någonting.

alldeles för sent

Den här dagen har varit riktigt usel.
Jag har varit trött, jag har varit grinig och jag har varit världen sämsta förälder.
En sådan där jobbig jävel som bara ligger i soffan och låter sambon ta hand om allting som barn, mat och aktiviteter.
Det riktigt jäkliga är bristen på engagemang å min sida.
Just nu vill jag inte göra något och kommer därför inte att göra det.
Så tjurskallig är jag.

Under min tjurskallighetsdag har jag avverkat den ena filmen efter den andra och avslutningsvis såg jag på körslaget med dotter iknät.
Nej idag blev alla rutiner upp och ner för hon fick somna i knät efter att sambon borstat hennes tänder.

Jag är så jäkla tjurskallig att jag inte ens vill flytta mig från soffan till sängen och ikväll tänker jag inte ens borsta tänderna.

Och i morgon kommer jag inte vattna några blommor heller.

Stopp

Lördag och sambon är sjuk och har jour så jag får ingen egen tid för studier.
Det är så frustrerande och jag får höra att jag går omkring och sammanbitet sprider dålig, eller snarare "negativ", energi till resten av familjen.
Jag hatar att höra detta spridningsdravvlet och skiter fullständigt hur jag blir uppfattad just nu av resten av familjen.
På måndag är det examination och onsdag ska jag ha läst resten av litteraturen till examination nummer två.
Det är lätt gjort men jag måste få kunna läsa för att informationen på något vis ska fastna.

Jag har kokat kaffe, gjort iordning två smörgåsar med mycket smör (Gud vad jag älskar smör) och ost. Sätter mig vid köksbordet och tar fram min dator ur väskan, slår på.

Nu ska här effektivstuderas!

Men först...

Upptempo

Det känns som det flyter på.

Jag har 150 sidor kvar att läsa till första momentet vilket jag utan större problem fixar ikväll.

Då kan jag tillägna hela morgondagen till att sammanfatta all information.'

Jag ser mig själv som en stor kvarn där man häller i massor av kunskap i ena änden och i andra änden kommer det ut sorterat i högar.

Det känns enklare att se på studerandet på det viset eller mer som ett monster som har en lång väg framför sig vilket det ligger massor av böcker på och för att ta sig fram så gäller det bara att tugga på.

Jag tuggar och tuggar som värsta malen.

Att gräva sina egna gropar

Dicsiplinen lyser fortfarande med sin frånvaro.

Däremot har motivationen dykt upp lite grann igen.

Det gör mig glad över att slippa tänka på att jag inte bryr mig om att kugga.

Jag oroar mig ofta över mitt eget sätt att hantera situationer som jag finner obehagliga, jag ignorerar dessa och struntar fullständigt i om jag misslyckas.

Jag vill inte misslyckas, jag är riktigt vass när det kommer till kritan och viljan finns där.

Det är just det att när (som jag skrev i tidigare inlägg) viljan dippar så blir det stopp.

Men idag efter att ha suttit med några kursare och dessa ojjat och nojjat sig så tog jag automatiskt rollen att uppmuntra och fånga deras motivation.

Jag lyckades i alla fall fånga upp min egna vilja och nu kämpar jag med att hålla kvar den.

Vi har ungefär tolv böcker till nästa veckas examination. Det är inte hela böcker utan kapitel, allt som allt runt 500 sidor vilket inte vore så krångligt att ta sig igenom och jag har all litteratur hemma. Nu ska jag bara börja.

Dicsiplin

Jag är halvvägs genom min första termin.

En tolftedel av hela min utbildning är genomförd.

Kanske inte en hundra procentig insats men endå genomförd.

Jag har nog åtminstone gjort bättre ifrån mig än andra i min grupp vilket gör mig lite stolt.

Det helt på grund av min hemsituation med två små barn och en hälft som själv är mitt uppe i sitt.

Det märks nu att min motivation håller på att dala och orken finns inte riktigt med.

Det är nu som dicsiplinen ska göra sitt, om jag bara hade något sådant som dicsiplin.

Min uppfostran har aldrig innefattat något så väsentligt som dicsiplin förutom att bli dicsiplinerad.

Självdicsiplin finns inte i min värld.

Vilja finns och en stark sådan. Sålänge viljan är där så blir saker gjorda.

När jag tänker på det så skäms jag en hel del.

Här är jag, en vuxen människa, genomsnittligt äldre än alla andra i klassen och känner helt plötsligt för att inte vilja göra något.

Visst kan hemmasituationen vara en orsak till att studietider inte kan läggas när jag själv har tid och lust med det men det är bara undanflykter, jag vill inte plugga längre helt enkelt fastän jag måste.

Jag måste fixa det här.

Det positiva med det här är att där motivationen tryter så blomstrar den på annat håll.

Jag har nämligen inhandlat två nya böcker.

Stolthet, fördom och zombier är en av dessa och så fruktansvärt underhållande det lilla jag hinner att läsa om kvällarna.

Motivationen för träning har också dykt upp från, någonstans där den låg och drog sig.

Nästa fredag ska jag börja med budosport vilket ska bli väldigt intressant för både kropp och själ.

Jag tror att dicsiplinen kommer att stärkas genom budon om jag bara har lite framförhållning.

Tio år borde väl vara en ganska bra tidsträcka att testa på sporten.

Den som lever får se helt enkelt.