Cyanide & Happiness @ Explosm.net
Cyanide & Happiness @ Explosm.net
hihihihihihih
måndag 7 december 2009
onsdag 2 december 2009
Gråtillvaro
Och idag var det lågt.
Studierna går trögare än en seg råtta på morfin.
På fredag är det besök hos psychodokktorrR!
Då ska jag se om det är något mer fel i huvudet på mig för jag börjar misstänka en hel del ugglor i mossen.
När jag reflekterat och funderat och vänt och vridigt på det som råkar vara mitt liv och mina val och hur jag varit och allt sådant där jätteroligt att tänka på, så ser jag samma mönster och nu misstänker jag manodepressivitet som orsak till mycket trist.
Räcker det då med jämn sömnrytm, näringsrik och varierad kost och träning?
Det är i alla fall värt ett försök och om inte annat så är jag fortfarande på att bli lika fit som Sara Connor.
(jag blir fortfarande förälskad när jag ser Linda Hamilton i Terminator 2)
I skolan har jag bitchslappat till mig lite dicsiplin och börjat med restuppgifter.
Nej inte än nu bloggar jag och ska göra det ett tag. Koncentrationen kommer ändå drifta iväg till att tänka på mig själv om jag inte får ur mig det.
Jess, jag är en jag jag jag människa.
Förr låg fokus på du eller han eller hon eller de andra och hur jag ska vara för att hänga med eller vad man nu kallar umgängeskretsande.
Det låter väldigt desperat när jag skriver det såhär men det är faktiskt så när en person ska umgås med andra eller ingå i en tvåsamhet.
Man anpassar sig till varandra eller till de andra för att ingå i gruppen.
Nu har jag mer och mer märkt hur det är ibland tvärtom och hur jag ibland bara vill väsa och upplösas i skuggor än att umgås med människor.
Jag tycker om att vara ifred och jag gillar att hänga med bara mig.
Jag är en rätt schyst person att hänga med och mina öron tycker om när det är tyst.
Mina öron trivs inte där jag bor tyvärr och numera så är ljudnivån hög till tio på kvällen. Mina barn känner antagligen av att jag drar mig undan och det skapar oro i deras små bröstkorgar.
Just nu är jag en väldigt tråkig och dålig förälder och min man får ta väldigt mycket hemma. Igår hade han städat och han och dotter hade pyntat juldekorationer.
Något som jag gjort varje år är att välja färgtema så inte hemmet ser ut som ett jäkla tomtelandsfjasko, det ser inte ut som ett sådant men det kan bli och jag skiter i det.
Fixar han det så att barnen är glada och nöjda och jag slipper så blir det fint.
Nästa år ska jag fan inte vara deprimerad.
Nästa år ska min hjärna samarbete med resten av kroppen.
Studierna går trögare än en seg råtta på morfin.
På fredag är det besök hos psychodokktorrR!
Då ska jag se om det är något mer fel i huvudet på mig för jag börjar misstänka en hel del ugglor i mossen.
När jag reflekterat och funderat och vänt och vridigt på det som råkar vara mitt liv och mina val och hur jag varit och allt sådant där jätteroligt att tänka på, så ser jag samma mönster och nu misstänker jag manodepressivitet som orsak till mycket trist.
Räcker det då med jämn sömnrytm, näringsrik och varierad kost och träning?
Det är i alla fall värt ett försök och om inte annat så är jag fortfarande på att bli lika fit som Sara Connor.
(jag blir fortfarande förälskad när jag ser Linda Hamilton i Terminator 2)
I skolan har jag bitchslappat till mig lite dicsiplin och börjat med restuppgifter.
Nej inte än nu bloggar jag och ska göra det ett tag. Koncentrationen kommer ändå drifta iväg till att tänka på mig själv om jag inte får ur mig det.
Jess, jag är en jag jag jag människa.
Förr låg fokus på du eller han eller hon eller de andra och hur jag ska vara för att hänga med eller vad man nu kallar umgängeskretsande.
Det låter väldigt desperat när jag skriver det såhär men det är faktiskt så när en person ska umgås med andra eller ingå i en tvåsamhet.
Man anpassar sig till varandra eller till de andra för att ingå i gruppen.
Nu har jag mer och mer märkt hur det är ibland tvärtom och hur jag ibland bara vill väsa och upplösas i skuggor än att umgås med människor.
Jag tycker om att vara ifred och jag gillar att hänga med bara mig.
Jag är en rätt schyst person att hänga med och mina öron tycker om när det är tyst.
Mina öron trivs inte där jag bor tyvärr och numera så är ljudnivån hög till tio på kvällen. Mina barn känner antagligen av att jag drar mig undan och det skapar oro i deras små bröstkorgar.
Just nu är jag en väldigt tråkig och dålig förälder och min man får ta väldigt mycket hemma. Igår hade han städat och han och dotter hade pyntat juldekorationer.
Något som jag gjort varje år är att välja färgtema så inte hemmet ser ut som ett jäkla tomtelandsfjasko, det ser inte ut som ett sådant men det kan bli och jag skiter i det.
Fixar han det så att barnen är glada och nöjda och jag slipper så blir det fint.
Nästa år ska jag fan inte vara deprimerad.
Nästa år ska min hjärna samarbete med resten av kroppen.
tisdag 1 december 2009
storm i ett vattenglas
På senare år har jag märkt att jag blivit väldigt deterministisk i mitt s'tt att se på livet.
Från att ha kännt mig väldigt låst och då kännt att NEJ alla har ett eget val och kan välja som de vill hur de vill leva sina liv.
Antagligen just för att poängtera att mitt liv inte var låst att jag kunde ändra på det.
Samtidigt har jag varit så otroligt feg med att leva som jag vill och göra precis efter vad mina innersta önskningar säger tills nu.
Blir en människa klokare med åren eller är det all fisk jag stoppar i mig?
Idag när jag blickar frammåt på vägen som råkar vara just mitt liv så är jag inte rädd.
Orolig kanske och lite försiktig men inte rädd.
Det är så härligt att äntligen fått upptäcka att livet är fullt med överaskningar.
Att just mitt liv aldrig kommer att sluta förvåna mig.
Så länge jag vågar satsa.
Det är spännande och omtumlande.
Idag hände en incident som fick mig att stå som en darrig, knäsvag skolflicka med hjärtat bultande i bröstkorgen.
Ett möte med en person som var ytterst oskyldigt men lämnade endå sådana starka spår.
Jag vet inte om det ens är okej att få bli sådan med min bakgrundshistoria och ålder.
Det var fantastiskt!
Nej, govänner. Jag har just blivit känslonarkoman.
Efter snart trettio år får jag äntligen leva med mina känslor istället för att trycka undan dessa.
Och jag vill inte tillbaka till den perosn jag varit, inte efter att få uppleva och leva.
Från att ha kännt mig väldigt låst och då kännt att NEJ alla har ett eget val och kan välja som de vill hur de vill leva sina liv.
Antagligen just för att poängtera att mitt liv inte var låst att jag kunde ändra på det.
Samtidigt har jag varit så otroligt feg med att leva som jag vill och göra precis efter vad mina innersta önskningar säger tills nu.
Blir en människa klokare med åren eller är det all fisk jag stoppar i mig?
Idag när jag blickar frammåt på vägen som råkar vara just mitt liv så är jag inte rädd.
Orolig kanske och lite försiktig men inte rädd.
Det är så härligt att äntligen fått upptäcka att livet är fullt med överaskningar.
Att just mitt liv aldrig kommer att sluta förvåna mig.
Så länge jag vågar satsa.
Det är spännande och omtumlande.
Idag hände en incident som fick mig att stå som en darrig, knäsvag skolflicka med hjärtat bultande i bröstkorgen.
Ett möte med en person som var ytterst oskyldigt men lämnade endå sådana starka spår.
Jag vet inte om det ens är okej att få bli sådan med min bakgrundshistoria och ålder.
Det var fantastiskt!
Nej, govänner. Jag har just blivit känslonarkoman.
Efter snart trettio år får jag äntligen leva med mina känslor istället för att trycka undan dessa.
Och jag vill inte tillbaka till den perosn jag varit, inte efter att få uppleva och leva.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)