storm i ett vattenglas

På senare år har jag märkt att jag blivit väldigt deterministisk i mitt s'tt att se på livet.

Från att ha kännt mig väldigt låst och då kännt att NEJ alla har ett eget val och kan välja som de vill hur de vill leva sina liv.
Antagligen just för att poängtera att mitt liv inte var låst att jag kunde ändra på det.

Samtidigt har jag varit så otroligt feg med att leva som jag vill och göra precis efter vad mina innersta önskningar säger tills nu.

Blir en människa klokare med åren eller är det all fisk jag stoppar i mig?

Idag när jag blickar frammåt på vägen som råkar vara just mitt liv så är jag inte rädd.
Orolig kanske och lite försiktig men inte rädd.
Det är så härligt att äntligen fått upptäcka att livet är fullt med överaskningar.
Att just mitt liv aldrig kommer att sluta förvåna mig.
Så länge jag vågar satsa.

Det är spännande och omtumlande.

Idag hände en incident som fick mig att stå som en darrig, knäsvag skolflicka med hjärtat bultande i bröstkorgen.
Ett möte med en person som var ytterst oskyldigt men lämnade endå sådana starka spår.

Jag vet inte om det ens är okej att få bli sådan med min bakgrundshistoria och ålder.

Det var fantastiskt!

Nej, govänner. Jag har just blivit känslonarkoman.
Efter snart trettio år får jag äntligen leva med mina känslor istället för att trycka undan dessa.

Och jag vill inte tillbaka till den perosn jag varit, inte efter att få uppleva och leva.