Dicsiplin

Jag är halvvägs genom min första termin.

En tolftedel av hela min utbildning är genomförd.

Kanske inte en hundra procentig insats men endå genomförd.

Jag har nog åtminstone gjort bättre ifrån mig än andra i min grupp vilket gör mig lite stolt.

Det helt på grund av min hemsituation med två små barn och en hälft som själv är mitt uppe i sitt.

Det märks nu att min motivation håller på att dala och orken finns inte riktigt med.

Det är nu som dicsiplinen ska göra sitt, om jag bara hade något sådant som dicsiplin.

Min uppfostran har aldrig innefattat något så väsentligt som dicsiplin förutom att bli dicsiplinerad.

Självdicsiplin finns inte i min värld.

Vilja finns och en stark sådan. Sålänge viljan är där så blir saker gjorda.

När jag tänker på det så skäms jag en hel del.

Här är jag, en vuxen människa, genomsnittligt äldre än alla andra i klassen och känner helt plötsligt för att inte vilja göra något.

Visst kan hemmasituationen vara en orsak till att studietider inte kan läggas när jag själv har tid och lust med det men det är bara undanflykter, jag vill inte plugga längre helt enkelt fastän jag måste.

Jag måste fixa det här.

Det positiva med det här är att där motivationen tryter så blomstrar den på annat håll.

Jag har nämligen inhandlat två nya böcker.

Stolthet, fördom och zombier är en av dessa och så fruktansvärt underhållande det lilla jag hinner att läsa om kvällarna.

Motivationen för träning har också dykt upp från, någonstans där den låg och drog sig.

Nästa fredag ska jag börja med budosport vilket ska bli väldigt intressant för både kropp och själ.

Jag tror att dicsiplinen kommer att stärkas genom budon om jag bara har lite framförhållning.

Tio år borde väl vara en ganska bra tidsträcka att testa på sporten.

Den som lever får se helt enkelt.