Bolibompamornar

Vi hjälpte Långben att skaffa en nyyy slips!
Musse Piggs röst ljuder genom vardagsrummet, barnen sitter i soffan med fingrarna i munnen och stirrar. Näsorna rinner.
Nu har jag torkat deras näsor minst tjugo gånger den senaste timmen, jag ligger utslagen på madrass nedaför deras små fötter och låtsas titta men egentligen försöker jag hitta något slags dagdrömmarläge där jag ser vaken ut men om man noterar ordentligt så märker den uppmärksamme att jag helt enkelt tar mig en powernap.
Jag är trött.
Jag är sur.
Jag är kort och tvär.
Jag är i stort behov av en dusch och jag längtar bort.
Jag tror inte heller att KlaraBella tycker om stinkande skor.
Musse Pigg klär upp Långben och lär honom stegen inför deras partydans. Sonen pekar ivrigt med blöta fingrar och det skvätter saliv ner på mig.
Det här är mitt liv.
Mitt underbara fantastiska och extraordinära liv.

Jag lägger kudden över huvudet och lyckas nästan stänga ut Musse Piggs gälla röst.
En plötsligt tryck över ryggen bekräftar att lilla dotter glidit ner från soffan och ner på min rygg. Hon smyger smidigt in under min arm och rullar ihop sig som den lilla boll hon är mot min bröstkorg och själv drar jag in hennes doft genom näsan i en suck. Snart kommer sonen också och vi måste buffla runt oss för att få plats.
Det är dessa stunder, när mitt humör och min sinnesstämning påvärkar min barn utan att de tar skada som jag inser vilka fantastiska vändningar livet kan ha.
Just känslan att vara i samklang och att jag är en del av den.
Mina barn är det bästa jag åstadkommit, mina två esse.
De två punkter i mitt liv som får mig att knyta ihop mitt liv till en följsam röd tråd.
De som tvingar mig att fokusera, att strukturera och sätta mål och vara målmedveten.
Samtidigt, när vi ligger på madrassen och halvtittar på Musse Pigg och gälla röst flyter över oss, som jag känner hur avgrunden inom mig bara blir vidare och djupare.
Det gör ont att vara så sammansatt som jag måste vara och jag gör det himla dåligt.
En veckas tid av planer som går i stöpet och en enda dag som fungerar.
Det är snarare mina barn som har överseende med mig än tvärtom.
Som att krypa ner bredvid mig för att vara nära än att ha en mamma som hittar på och leker med sina barn eller stänger av Tvn för att istället läsa sagor.
Sedan en rad olika händelser så har jag sakta men säkert blivit en tärd och tungsint människa.
Uttrycket det som inte dödar, det härdar har gett mig en helt ny betydelse.
Det här med att en person ofta blir mer tråkig ju äldre den blir har också fått en ny mening, jag är mer bitter nu än vad jag någonsin varit tidigare samtidigt som jag innan var mycket mer förvirrad och rädd för mina egna känslor.
Föräldraskapet har ruskat om hela min föreställningsvärld, den har gett mig en stadig stomme att bygga vidare mitt liv på.
Det som efter reflektioner över mitt liv slår mig är att jag måste komma fram till det här gång på gång.
Det är det här som gör mig så melodramatisk och sorgsen.
Att jag ofta känner mig inte vilja och speciellt i de stunder då det flyter på som bäst, när vi ligger på en madrass och vi är nära, när Bolibompamornar är en ursäkt för att få vara nära och samla krafter och trygghet.
Hur kan jag då önska mig bort när jag faktiskt har chansen att skapa både mig och min familj en trygg och lycklig tillvaro?